Det långsiktiga målet är att bidra till utveckling av nya läkemedel för att lindra smärta och öka livskvalitén för de miljontals patienter som lider av kroniska inflammatoriska sjukdomar, i första hand ledgångsreumatism (Reumatoid Artrit, RA) men även andra inflammatoriska sjukdomar. RA är en kronisk inflammatorisk ledsjukdom som drabbar ca 1% av världens befolkning, främst kvinnor. Utan behandling leder sjukdomen till att ledvätskan förändras, brosk och ben bryts ned, omgivande muskler försvagas och på sikt kan lederna bli oåterkalleligt förstörda. RA patienter drabbas dessutom ofta av försämrat allmäntillstånd som innebär feber, viktnedgång och illamående. Sjukdomen kan också leda till inflammation i andra kroppsdelar som lungor, lungsäck, hjärtsäck, ögon eller blodkärl och medför risk för en förkortad livslängd. I nuläget finns inget botemedel mot RA utan all behandling går ut på att lindra besvär och att dämpa inflammationen i lederna för att förhindra destruktion av ben och brosk. Ju tidigare behandlingen sätts in desto större är möjligheterna att påverka sjukdomen och minska skadorna. På senare tid har nya, biologiska läkemedel riktade mot proinflammatoriska cytokiner (t ex TNFa, IL-1, IL-6) väsentligen förbättrat behandlingen av RA, men tyvärr är det fortfarande bara ca 30% av patienterna som har en bestående positiv effekt av dessa läkemedel. Ett viktigt mål med denna studie är att undersöka möjligheter för nya, innovativa läkemedel för att behandla RA, och dessutom att hitta känsligare metoder (biomarkörer) för att upptäcka ”riskpatienter” innan sjukdomen brutit ut och därmed tillse att behandling sätts in tidigt med syfte att förebygga irreversibla ledskador.

Varje mus kommer att användas i ett enskilt försök som består av ett antal olika ingrepp. För att inducera inflammation i lederna (artrit) injiceras mössen med kollagen eller anti-kollagenantikroppar. För inflammation i bukhinnan (peritonit) injiceras zymosan eller thioglycolat. Inflammation i tarmen (kolit) induceras genom att Dextran Sulfat Sodium (DSS) blandas i dricksvattnet vilket verkar irriterande på tarmslemhinnan och orsakar inflammation. BSSLs roll vid inflammation studeras genom att jämföra responsen i genetiskt modifierade s.k. BSSL knockout möss, som helt saknar BSSL, med normala vildtypsmöss. I vissa försök kommer möss behandlas med antikroppar eller andra anti-inflammatoriska läkemedel som injiceras vid ett eller flera tillfällen, maximalt två gånger dagligen. Mössens allmäntillstånd övervakas dagligen. Sjukdomens svårighetsgrad (inflammationsgrad, viktförändring mm) registreras genom hela försöken som vanligtvis pågår mellan 3 dagar (peritonit) eller 30-60 dagar (artrit och kolit). Blodprov tas under försökens gång med minst en veckas återhämtning mellan varje provtagningstillfälle.

Inom projektet används in vitro-modeller när så är möjligt. Tyvärr finns i nuläget ingen modell som helt kan ersätta djurförförsök då inflammatoriska processer är mycket komplexa och kroppens immunceller interagerar med varandra på ett ännu ej helt klarlagt sätt. Det är omöjligt att med rådande tekniker efterlikna den fullständiga anatomin, biologin och fysiologin i cellkulturer.